Det skulle bli sp&ouml;kdin&eacute; hos professor Stenk&aring;hl, men bara andra klassens uppb&aring;d, ty kraschanerna hade ryckt ut d&auml;r dagen f&ouml;rut. Chateauvinerna voro utdruckna och vaktm&auml;staren satte fram de vita, som f&ouml;rlorat etiketten i isl&aring;ren; r&ouml;dvinet slogs p&aring; karaffinerna och balchampagnen isades ner i en k&ouml;ldblandning av sn&ouml;, salpeter och koksalt. Det var enkelt men lysande, n&auml;r g&auml;sterna b&ouml;rjade samlas. De stodo i trappan med klockan i hand f&ouml;r att icke komma f&ouml;r tidigt, och framf&ouml;r allt f&ouml;r att slippa konversera f&ouml;re din&eacute;n. Man levde i en praktisk nationalekonomisk tid och man ville icke sl&ouml;sa med samtalen. Som man icke k&auml;nde sina blivande bordsgrannar, m&aring;ste man iakttaga stor f&ouml;rsiktighet i valet av &auml;mnen och akta sig att icke s&auml;ga samma kvickheter &aring;t samma person.<br />F&ouml;rfattaren Falkenstr&ouml;m anl&auml;nde och fann sin v&auml;n bokhandlaren Kilo st&aring;ende med kronometern i v&auml;nstra handen.