Hos mig samspelar inte medvetande, minne, kropp och perception som de vanligtvis gör. Jag lever som i parallella verkligheter, som i något slags limbo. Känner mig fragmentarisk, aldrig helt och fullt samlad i samtiden. Dissociativa tillstånd, ämnade att ge mig skydd och med sitt ursprung i svåra traumatiska upplevelser. Jag reser mot målet att läka samman, med visionen om en stillad rädsla och en inre känsla av samhörighet.