Det var en h&auml;rlig sommarnatt. Fr&aring;n ett av de kejserliga palatsen i Moskva klingade sprittande dansmusik, och de m&aring;nga f&ouml;nstren str&aring;lade i klar belysning. Tsar Alexander, det ryska rikets m&auml;ktige env&aring;ldsh&auml;rskare, hade kommit p&aring; bes&ouml;k till sitt kejsard&ouml;mes gamla huvudstad och gav d&auml;r en lysande fest i det s. k. Nya palatset.<br />I de praktfulla salarna, som upplystes av hundratals ljuskronor, vilkas bl&auml;ndande sken &aring;terkastades och f&ouml;rdubblades av de m&aring;nga f&ouml;rgyllda speglarna, vimlade det av herrar och damer i pr&auml;ktiga och lysande dr&auml;kter. D&auml;r s&aring;g man statsr&aring;d, generaler, storfurstar och guvern&ouml;rer fr&aring;n skilda delar av det stora riket, ministrar och s&auml;ndebud fr&aring;n fr&auml;mmande land och hov, alla i lysande uniformer och med ordensstj&auml;rnor p&aring; br&ouml;stet. D&auml;r s&aring;g man furstinnor och andra h&ouml;gadliga damer, vilkas praktfulla sidenkl&auml;dningar blixtrade av diamanter och &auml;delstenar. Och hela denna f&ouml;rn&auml;ma och lysande samling r&ouml;rde sig i brokigt vimmel fram och &aring;ter p&aring; de glattpolerade salsgolven, vilade sig i mjuka, sv&auml;llande divaner eller flockade sig h&auml;r och d&auml;r i grupper under ett glatt och livligt samtal.