Fru Rachel Lynde bodde alldeles d&auml;r stora landsv&auml;gen till Avonlea sv&auml;ngde ned i en liten dals&auml;nka, kantad av alar och ormbunkar och genomfluten av en b&auml;ck, som hade sin k&auml;lla l&aring;ngt inne i skogen p&aring; andra sidan den gamla Cuthbertska g&aring;rden. Den p&aring;stods vara en ganska nyckfull och yster b&auml;ck under sitt f&ouml;rsta lopp genom dessa skogar, med m&ouml;rka hemligheter av tj&auml;rnar och porlande fall mellan stenblocken. Men n&auml;r den hann fram till Lyndes s&auml;nka, var den ett lugnt och sedesamt litet vattendrag, ty inte ens en b&auml;ck kunde passera f&ouml;rbi fru Rachel Lyndes d&ouml;rr utan tillb&ouml;rlig h&auml;nsyn till anst&auml;ndigheten och det passande.<br />Den hade f&ouml;rmodligen reda p&aring;, att fru Rachel satt i sitt f&ouml;nster och h&ouml;ll ett vaksamt &ouml;ga p&aring; allting, som kom f&ouml;rbi, fr&aring;n och med b&auml;ckar och barnungar, och att, om hon m&auml;rkte n&aring;gonting besynnerligt eller oriktigt, hon aldrig skulle ge sig n&aring;gon levande ro, f&ouml;rr&auml;n hon uppsp&aring;rat grunden och orsaken.