&mdash; Sk&ouml;rden &auml;r b&auml;rgad, och sommar&rsquo;n &auml;r slut, sm&aring;sj&ouml;ng Anne Shirley och blickade dr&ouml;mmande ut &ouml;ver de mejade f&auml;lten. Hon och Diana Barry hade plockat ned &auml;pplen i Gr&ouml;nkullas k&ouml;kstr&auml;dg&aring;rd, men nu sutto de och vilade sig efter sina m&ouml;dor i en solig vr&aring;, dit l&auml;tta tistelfjun kommo flygande, burna av vindfl&auml;ktar, som &auml;nnu voro sommarljumma och doftande av ormbunkarna inne i Sp&ouml;kskogen.<br />Men allt hos landskapet omkring dem talade om h&ouml;st. Havet brusade dovt i fj&auml;rran, f&auml;lten l&aring;go kala och f&ouml;rtorkade, str&ouml;dda h&auml;r och d&auml;r med gullris, dals&auml;nkan, d&auml;r b&auml;cken fl&ouml;t f&ouml;rbi Gr&ouml;nkulla, lyste av purpurvioletta astrar, och M&ouml;rka, speglande v&aring;gen var bl&aring;are &auml;n n&aring;gonsin. Men det var icke v&aring;rens nyckfullt skiftande bl&aring;, icke heller sommarens bleka azur, utan en klar, lugn och m&auml;ttad f&auml;rg, som om vattnet &ouml;vervunnit all slags lynnighet och uppr&ouml;rdhet och sjunkit h&auml;n i ett tillst&aring;nd av ro, som aldrig mera skulle st&ouml;ras av flyktiga och ober&auml;kneliga dr&ouml;mmar.