Ett brev anlände från Amerika. Jag vågade knappt öppna det. Jag hade kommit in på fotoskolan jag läst om flera år tidigare! International Center of Photography i New York.<br/> Den 6 september, 1993 landade jag på JFK. När taxin körde över bron till Manhattan tittade jag storögt ut genom fönstret. Killarna spelade basket i den varma sensommarkvällen i Harlems utkanter. Stadens berömda skyline söderut. Magiskt, som en film jag redan sett.<br/> Tog in på YMCA nära Central Park, ett rum med våningssäng, TV i taket och ett gemensamt badrum. Oglamoröst. Inte alls som i sången av Village People.<br/> Första morgonen vaknade jag tidigt av jetlag och gick ut. Köpte en kaffe i en blå pappersmugg och en donut för en dollar. Tittade upp mot skyskraporna i förundran. Jag hade anlänt! <br/>27 år och naiv, utan aning om att New York skulle förbli min hemstad ett halvt liv framåt.<br/><br/>169 dagar efter min ankomst till New York träffade jag den stora kärleken. Den som skulle komma att förändra mitt liv. Katastrofen lurade runt hörnet.<br/><br/> 2020 slår det mig att jag levt halva mitt liv i New York. Jag börjar räkna. Den exakta dagen skulle inte infalla förrän den 25:e december. 27 år och 110 dagar. Som en sen julklapp.<br/><br/>Detta är min självbiografi. Dagboksanteckningar, och fotografier av staden via en queer lins. En personlig resa genom hjärtesorg, kärlek och uthållighet. Ett testamente om överlevnad i New York. <br/>Konstigt och vackert och smärtsamt och lite kul, som livet. Människor är märkliga och farliga och attraktiva, staden är som ett tivoli där allt utspelas. <br/><br/>Niclas Goldberg, poet och skribent, skriver:<br/>Otroligt bra. Genast väcks nyfikenheten, en film, en roman, ett djupt hav, en sprudlande, stark, sinnlig, vemodig, rolig, vansinnigt personlig resa som kommer att fånga, ruska om och beröra folk och stanna kvar i sinnet långt efter sista sidan. Jag grät och skrattade och kunde inte sluta läsa.