Det var en g&aring;ng en pojke. Han var s&aring; d&auml;r en fjorton &aring;r gammal, l&aring;ng och ranglig och linh&aring;rig. Inte stort dugde han till: han hade mest av allt lust att sova och &auml;ta, och d&auml;rn&auml;st tyckte han om att st&auml;lla till odygd.<br />Nu var det en s&ouml;ndagsmorgon, och pojkens f&ouml;r&auml;ldrar h&ouml;llo p&aring; att g&ouml;ra sig i ordning f&ouml;r att g&aring; i kyrkan. Pojken sj&auml;lv satt i skjort&auml;rmarna p&aring; bordskanten och t&auml;nkte p&aring; hur lyckligt det var, att b&aring;de far och mor gingo sin v&auml;g, s&aring; att han skulle f&aring; r&aring; sig sj&auml;lv under ett par timmar. &raquo;Nu kan jag d&aring; ta ner fars b&ouml;ssa och skjuta av ett skott, utan att n&aring;gon beh&ouml;ver l&auml;gga sig i det,&raquo; sade han f&ouml;r sig sj&auml;lv.<br />Men det var n&auml;stan, som om far skulle ha gissat sig till pojkens tankar, f&ouml;r just som han stod p&aring; tr&ouml;skeln och var f&auml;rdig att g&aring;, stannade han och v&auml;nde sig mot honom. &raquo;Eftersom du inte vill g&aring; i kyrkan med mor och mig,&raquo; sade han, &raquo;s&aring; tycker jag, att du &aring;tminstone kan l&auml;sa predikan hemma. Vill du lova, att du g&ouml;r det?&raquo;